Drömresan
till
Karesuando/Treriksröset
1-4
maj 2006
klass
5c
Karl
Johans skola, Örebro
Klass 5c´s resa till Karesuando 1-4 maj 2006
Allting började i 4:an, när vi arbetade med Norrland.
Vi drog lappar om olika
platser och företag i Norrlands alla hörn och kanter, och fick sedan arbeta 2
och 2 om våra nitlotter. (Eller drog man en vinst?) Petra & Jesper jobbade
med Treriksröset.
Någon månad senare hade alla
på något vis fått ihop en läsbar affisch, och klassrumsväggen lyste av artiklar
från Kiruna, Östersund, Ishotell mm.
Det var dags att att ha en redovisning av våra vackra mästerverk.
Ann-Mari föreslog att vi
skulle ha en reklammässa för våran parallellklass, 4B (nuvarande 5B) som sakta
hasade in i vårat klassrum. Vi berättade stolt allt vi visste om sjöodjuret i
Östersund, naturreservaten i Härjedalen och en massa andra ställen, och 4B
nickade och försökte åtminstone se uppmärksamma ut.
Vi tror att de fick lära sig
en hel del om Norrland i alla fall.
När mässan var över var det
någon som kom med ett förslag om att vi skulle skicka ett brev till alla de
olika platserna och berätta om att vi marknadsfört dem, och be om lite
sponsring?
Giriga som vi är, fick varje
par skriva ett brev och tala om att vi arbetat om detta företag/plats, skrivit,
klippt ut bilder, hittat på slogans mm, och frågade sedan om sponsring.
Vi väntade länge på svar, och
en massa nyckelringar, pennor, pins och
klistermärken, rullade in.
Men när brevet från
Treriksröset/Karesuando kom, höll vi alla på att hopa högt i taket, och det löd
så här:
Till Petra Hessel & Jesper Jungermark i klass
Som vår sponsring kan vi erbjuda följande: tre dagars logi och kost
för hela klassen
Karesuando skola sponsrar logi i skolans lokaler.
Eurosando ekonomiska förening bjuder på kost och aktiviteter i Karesuando.
Tyvärr har vi inga möjligheter att bekosta resan hit upp men lovar att
vistelsen i Karesuando blir minnesrik.
Med vänliga hälsningar Juha Pahajoki.
Alla i klassen jublade och nu blev förväntningarna blev höga & många. Vi hoppades att det skulle bli en kanon resa, och det blev det också…
Måndagen
den 1/5 kl 15:45 träffades vi vid Örebro resecentrum.
Spända och nervösa, kramades vi med föräldrar & syskon, medans
vi försökte att inte visa för varandra hur tunga ryggsäckarna var. Jesper, vars
mamma har haft en godisaffär, gick runt och delade ut godispåsar till alla
pirriga elever. Snart rullade tåget in på stationen, och vi gav mamma en sista
puss, innan vi släpade våra väskor upp för den branta trappan och in i tågvagnen.
Resan
blev ett enda vimmel av godis och sång, men när lokföraren ropade ut att nästa
hållplats var Gävle, blev det tyst. Klockan var nu ca 19:10.
När
tåget väl stannat, knuffade 30 barn ut sig genom den trånga dörröppningen
samtidigt. Här stod vi nu, på en främmande perrong i Gävle. Nattåget skulle
inte komma förens 20:05, så vi hade en knapp timmas väntan. Som en stor flock
gnuer, rasade vi in i väntsalen, och tog upp all yta. (Ursäkta alla pensionärer
att ni fick stå…)
Vi
länsade Pressbyrån på glass och tidningar, lekte en stund medans folk kollade fundersamt på oss. Vi
hann inte med så mycket mer, för nattåget med vagnar kom in på perrongen. Glada
och pigga stegade vi in i tåget.
Vi
var redan indelade i grupper, och visste vilken kupé som var våran. Väl inne
hjälptes vi åt att få upp 100-kilos väskorna på
hyllor. Nu fick vi äta! Halvtimmen som kom här näst, var en blandning av
pannkakor, köttbullsmackor och festisar. När alla var
mätta och belåtna, var det dags att försöka sig på sängarna. Och jag ska säga
dig att det inte var världens enklast sak att få upp
bäddarna. Men till slut så hade 6 bäddade sängar uppenbarat sig.
Ann-Mari
gick runt och lämmnade ut våra resedagböcker som vi
skulle skriva i under resans gång.
Vi
skrev om våra, så här långt, upplevelser, och fick sedan busa och leka en stund
till innan det var dags att göra sig i ordning för natten. Klockan 22:30 skulle
det vara tyst. Det lyckades inget vidare. De flesta låg vakna till midnatt
eller längre, och solen gick upp vid 03:00, och då vaknade alla igen. Fastän vi
hade satt upp tiden 07:00 som en rimlig tid att ha väckning till, så var nästan
alla färdigklädda vid 04:30. (Vilket inte uppskattades av dem andra som sov i
samma vagn.) Så när Annmari & Helena vaknade vid 07:00 och skulle gå upp
och väcka oss, hade alla redan ätit frukost, byggt tillbaka sängarna och packat
klart. Vi spelade
kort och spel, lyssnade på musik, läste och hade helt enkelt det mysigt fram
till 11:00, då tåget var framme i Kiruna! Nästan magiskt såg vi gruvan LKAB,
och allt runt omkring som vi hade pluggat om. Men nu var vi här på riktigt.
Vi
kämpade med våra väskor upp för backarna till restaurangen Svarta Björnen.
Svettiga och hungriga slängde vi oss över allt vi kom över: Pannbiffar,
potatis, sås, läsk & grönsaker. När alla fat var länsade, och alla magar
mätta, begav vi oss ut i Kiruna stad för att shoppa. Vi behövde bara 45
minuter, det var ju inte särskilt stort.
Sedan
samlades alla med sina påsar mitt på torget och sjöng några låtar till
kirunabornas stora förtjusning. När konserten var över vandrade vi tillbaks ner
mot restaurangen, där bussen stod och väntade. Utmattade slog vi oss ner i de
hårda bussätena och förberedde oss för 2 skakiga timmar. Det blev det också.
Vägarna var dåliga, och vi visste inte hur många gånger vi trodde bussen skulle
skumpa ner i diket. Men busschauffören gasade glatt på och tycktes inte märka
de 30 likbleka barnen där bak. Till slut så stannade i alla fall bussen. Det
här var Karesuando.
Dörrarna
åkte upp. Jippie, efter 25 timmars resande var vi framme! Sakta
makade vi oss ut ur bussen, krigade om våra väskor en stund, innan alla stod
uppställda med väskor stora som berg vid sin sida.
Framför
oss befann sig Karesuandos skola, som såg väldigt liten ut med dem stora,
bastanta fjällen i bakgrunden. Vi kånkade våra väskor
”Vi
ska träffas i lavvan om 20 minuter.” Sade en av de 5
norrlänningarna som följt oss in, med finsk brytning. Vi hann pusta ut ett tag,
innan vi tog oss ut i den norrländska kvällen. Lavvan
visade sig vara en stor lappkåta som låg ute på en udde intill den frusna
Muoniälven. Vi samlades utanför kåtan, och drog en djup suck åt den vackra
utsikten.
”Det
här är Arne & Arne & Ove & Anders. Och själv heter jag Juha
Pahajoki.”
Som
en bunt utländska turister fotade vi allt runt omkring oss, inkl Juha &
hans vänner. Sedan fick vi äta. När Juha berättade att det skulle bli renskav
och potatismos var det många som var på väg att vända, och springa upp till
kiosken för att köpa en korv istället, men alla stannade och vi upptäckte en
liten stund senare att det var fantastiskt gott! Trots dem stora portionerna
tryckte vi i oss allt. Det smakade som kebabkött. Mätta & belåtna rullade
vi nästan ut ur tältet, och hade snöbollskrig. (Kan du tänka dig, det var snö!)
När vi var blöta och kalla ropade Juha in oss.
”Nu
ska ni få pimpla.”
Tjoho! Eller? Förväntansfulla plaskade vi ut i älven, som precis börjat
smälta. (Synd om alla dem som inte hade
gummistövlar.)
Vi
satt där i en timme utan att lyckas få någon fisk. Vi anade att fiskarna blev
rädda av de 78 fötterna som kom klampandes. Men det slutade i alla fall med att
Frida fångade en miniaborre, som lyckligtvis fick
simma ner i det kalla vattnet igen. Nästa gång har han kanske inte lika mycket
tur.
Det
hade blivit sent. Klockan var 22:00, men solen lös än, så vi hade inte märkt
det. Det var dags att dra sig tillbaka. Fulla av dagens händelser somnade vi
till slut. Imorgon skulle vi åka scooter!
Klockan
var 5:45 när vi vaknade på onsdagsmorgonen. Vi började med att sjunga för en
inte allt för pigg Elin som fyllde 12 år. När vi haft
presentutdelning åt vi frukost och klädde på oss.
Sen
skulle de vuxna inspektera vårat klädval (som skulle stå pall för vatten och
kyla), innan vi fick traska ner mot Eurosuando där bilar stod och väntade på
att skjutsa oss till Kilpisjärvi. Det var en trött
skara som spände fast säkerhetsbältena, men vi piggnade snart till.
Kilpisjärvi låg 10 mil norrut, och vi var tvungna att åka över till finska
sidan, för i Sverige fanns det ingen bilväg. En timme senare parkerade alla
bilar på en parkering mitt ute i ödemarken, helt omgiven av fjäll. Den enda
byggnaden i närheten var en mulltoa som luktade skunk, och troligtvis inte töms
på väldigt länge.
Arne
och Arne samt alla de andra körde ner sina scootrar
och spände fast slädar efter. Vi fick kivas en stund om de för få hjälmarna,
och kom sedan fram till att de vuxna fick offra sig och vara hjälmlösa. Sedan tog vi plats i slädarna, och nu blev det
åka av!
Vi
åkte över en stor sjö som precis börjat smälta, och vattnet skvätte åt alla
håll och kanter. Efter en timmas hysteriska skrik, stannade scootrarna.
Vi var framme vid Treriksröset.
Dyblöta
men glada synade vi det stora, ljusgula cementberget som uppenbarat sig. Ovanpå
berget stod en tredelad sten med texterna: Suomi, Sverige & Norge. Vi
klängde oss alla upp på stenen för att pröva hur det kändes att stå med vardera
fot i varsitt land; vi enades om att det var häftigt!
Efter några foton med engångskamrorna var alla
hungriga, och vi åkte för att grilla korv.
När
vi hittat tillräckligt med ved och fått igång en brasa sjöng vi en stund medans korvarna svartnade i elden.
Några
korvar senare hade vi lyckats övertala Helena att pröva på scootern. När hon
väl börjat ville hon inte sluta, det var så roligt! Men vi behövde scootern
till hemfärden, och när Helena till slut bromsade in var det dags att bege sig
hemåt. Vi klämde in huvudet i varsin hjälm, och for sedan hemåt. Det gick i
När de flesta scootrar
var tillbaka på parkeringen, märkte vi att det saknades en.
Juha
vände för att leta, och i bara farten fick Mikaela & Erica pröva att åka
bakpå scootern. Det visade sig sen att ena släden hade lossnat, men det fixade
dem på ett huj! Och sen var det dags att åka tillbaka. Många var trötta efter
utflykten och sov i bilen hem. När dem vaknade var vi framme i Karesuando igen,
och efter ett snabbt ombyte gick vi till Eurosuando för att köpa souvenirer.
Det blev allt från Renknivar
till blåbärste.
Sedan
var det dags för kvällsmat, så vi vandrade ner till lavvan
där vi blev bjudna på renkött i pitabröd. Underbart!
Vi
var så trötta att vi inte orkade med några fler utomhus aktiviteter, utan
istället tränade vi dem 5 låtarna vi skulle sjunga för skolan imorgon. Vi fick
sedan mysa på dagiset; läsa, äta godis, spela kort mm, men när klockan var
22:00 orkade vi inte mer. Vi släckte ljuset och låg vakna var och en för sig, och
tänkte på de fantastiska upplevelser vi varit med om den dagen. Det skulle vi
aldrig glömma.
Vi
vaknade klockan 07:00. Det var torsdag, och underbart, soligt väder ute.
Typiskt, idag skulle vi åka hem. Vi packade ihop liggunderlag & sovsäckar,
letade reda på alla kläder och strumpor som på något underligt vis försvunnit
ur väskan och klädde på oss. Jeans och KarlJohantröjan
var det som gällde.
När
vi klämt i oss 2 ostmackor och ett glas mjölk, tog vi oss ner till Karesuando
skola.
Skolan
var 8-kantig, på grund av de så kallade 8 årstiderna man räknar här uppe. ( Vår, vår-sommar, sommar, sommar-höst osv.) Vi fick lämna all packning i en hög
innanför dörrarna, innan vi följde en lärare till 4-5-6: ans klassrum. Det var
bara 15 elever! Dem välkomnade oss varmt och delade sedan upp oss i grupper för
att visa oss runt på skolan.
”Vi
är stolta över våran skola.” Sa dem hela tiden, och vi förundrades över hur
pass stor skolan var, när det endast gick 50 personer där. Vi vandrade igenom
alla möjliga klassrum: finska, samiska, matte mm, och överallt blev vi trevligt
bemötta.
När
dem visat alla rum och klassrum, samlades vi i deras musiksal, där tjejerna i
klassen sjöng några låtar för oss. Bl.a. en låt dem skrivit själva, som dem
skulle tävla med i tv-programmet ”Rätt låt vinner” i Borås. Sedan fick vi
sjunga våra låtar. Dom var jätteduktiga, och jag tror dom tycker likadant om
oss.
När
”konserten” var över fick vi gå ut på rast med dom. Vi hoppade hopprep, spelade
fotboll och gungade. Vi fick vara ute ca 45 minuter, och sen var det lunch. Potatis & purjolökssoppa. Även ifall vi fyllde mer än
halva matsalen (max 55 personer) verkade alla glada & nöjda. Det var många
som växlade adresser och msn. Efter det var det
tyvärr dags att åka hem.
Bussen
stod redan och väntade på skolgården. Vi lastade på våra väskor och sa hej då.
Nu skulle vi åka hem till Örebro igen. En aningen nerstämda slog vi oss ner på
bussen, men när motorn startade var livet i full gång igen. Bussresan tog 3
timmar, men den kändes som 1.
Helt
plötsligt var vi framme vid Kiruna flygplats. Nu skulle vi flyga hem till
Arlanda, och sen skjutsas med bilar hem.
Ann-Mari
och Kjell hjälpte
oss att checka in bagaget och gav oss våra biljetter. Allt gick som en dans,
inget hände; ingen fastnade i metalldetektorn eller liknande. Tur var väl det,
för vi hade inte så gott om tid. Men vi hann få i oss varsin macka & festis innan planet kom och vi fick gå ombord. Det här var
de sista 90 minuterna på våran resa, och dem gick åt till att läsa, prata och
tugga tuggummi mot lock i öronen.
När
planet landade var vi framme i Stockholm. Nu skiljde det bara 20 mil tills vi
var hemma! Här stod det föräldrar som sedan skjutsade oss hem.
Hem
från en resa vi aldrig kommer att glömma…
Slut!
/Klass 5C= Magdalena, Rickard, Oscar,
Anna-Maria, Mikaela,
My, Emma, Agnes, Linn,
Rebecca, Ida, Erica, Frida, Filip,
Sofia, Petra, Viktor,
Jesper, Elin, Mika, Vendela, Edith, Ebba,
Simon, Martin, Mathilda,
Astrid, Klara, Arnella & Angelica