|
Struves Meridianbåge Struves meridianbåge som är 2 820 km lång utsågs 2005 till ett av Unescos världsarv. I Sverige går den genom Haparanda, Övertorneå, Pajala och Kiruna kommun. Meridianbågen är resultatet av en gradmätning mellan Norra Ishavet och Svarta havet . Gradmätningar gjordes för att bestämma jordens storlek och form. Genom gradmätningen kunde jordens avplattning vid polerna bestämmas.  Ur Unescos motivering: "The first accurate measuring of a long segment of a meridian, helping in the establishment of the exact size and shape of the world exhibits an important step in the development of earth sciences. It is also an extraordinary example for interchange of human values in the form of scientific collaboration among scientists from different countries. It is at the same an example for collaboration between monarchs of different powers, for a scientific cause.! Mer om alla världsarv på Unescos hemsida: whc.unesco.org TYNNYRILAKI lat. 68° 15' 18'' long. 22° 58' 58''  Utsikt från Tynnyrilaki I Kiruna kommun, vid riksväg 99 på sträckan Karesuando till Saivomuotka, ungeför 3 mil söder om Karesuando ligger sjön Paittasjärvi. En skogsväg leder öster om sjön till foten av berget. Det är ungefär 1 km vandring upp till toppen som når 445 m. ö. h. (ca. 140 meter högre än sjöns yta). Hela bergsområdet öster om sjön Paittasjärvi heter Pingisvaara, men den högsta toppen där mätningen skedde har fått namnet Tynnyrilaki, "tunnhjässan" "tunntoppen". Det beror på att man vis gradmätningen reste en signalstång med en tunna som toppsignal. Den skulle synas från de omgivande mätpunkterna i kedjan. Utsikten från Tynnyrilaki är vidsträckt. Här mättes vinklar mot Stuorrahanoaivi (Sturoivi), Kerstivaara och Ounastunturi i Finland och mot Pessinki åt sydväst i Sverige. Nedanför berget ser man Pingisjärvi slåtterområdet som har restaurerats och är idag ett vackert utflyktsmål.  Friedrich Georg Wilhelm Struve (1793-1864) kom från norra Tyskland, men flyttade till Tarfu i Estland, på den tiden kallat Dorpat. Han var direktör för observatoriet i Tartu 1820-1838 och från 1839 för det nya observatoriet utanför S:t Petersburg (Pulkova). Struve organiserade det stora arbete som nu kallas Struves gradmätning. Den har sin norra slutpunkt vid Meridianstötten i Hammerfest i Norge och den södra i Stara Nekrasikva nära Ismail i Ukraina. Gradmätningen var därmed den längsta under 1800-talet med 25° 20'. Avståndet längs meridianen är 2 820 km. Själva mätningen måste anpassas till terrängen men följer huvudsak meridianen genom Tartu. Idag går Struves meridianbåge genom tio stater: Norge, Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland. Moldavien och Ukraina. Den är därmed till antalet stater det mest omfattande av alla världsarv. Mätningen består av en triangelkedja med 265 triangelpunkter. Arbetet utfördes i tolv etapper. Vid slutet av varje etapp gjordes en astronomisk bestämning av latituden i grader, minute och sekunder. Dessutom finns längdmätta baslinjer, så att meridianens längd kunde bestämmas. Man använde ett franskt längdmått, toise, knappt två meter. Wilhelm Struve mätte själv genom nuvarande Estland och Lettland. I de övriga avsnitten utfördes arbetet av astronomer och geodeter från flera länder. Tornedalens gradmätningar Maupertuis 1736-1737 Tre gradmätningar har skett i Tornedalen, den första 1736-37 genom en expedition utsänd av franska vetenskapsakademien. Den leddes av Pierre Louis Moreau de Maupertuis. Mätningen mellan Torneå och Kittisvaara vid Pello omfattade knappt en meridiangrad, eller 0° 57' (ca. 106 km). Svenska deltagare var Anders Celsius och Anders Hellant. Maupertuis bok La Figure de la Terre (Jordens figur) blev en succé. Genom jämförelser med en samtida mätning i Peru (nu Equador) vid ekvatorn fastställdes att jorden är avplattad vid polerna. Newton hade förutsagt detta på teoretisk grund: jordens rotation ger en avplattad form.
Jöns Svanberg 1801-1803 |
